Det blir stilla på Talldungen när alla åkt. Vanligtvis är detta vår barnbarnsvecka med alla dess fröjder, men inte i år. Inte för att vi startat ett vilohem i sommar utan för att Elin har fotbollsskola! Då inser man hur fort tiden går och hur viktigt det är att stanna upp ibland och verkligen se vad vi har omkring oss, att vara i det som är. Barnbarnsveckan blir v. 28 istället. Då är det bara vi och dessa underbara varelser som har så mycket att dela med sig av och som vi med glädje delar en vecka med då och då.
Veckan blir lite sorgmodig.
Tystnad. Inga barnbarn.
Och inga bokningar!!
Inga förfrågningar!
Är vi så fel ute? Är vår idé så fel?
Nej! Nej! Nej!
Jag är så grundligt övertygad om att detta vi har att erbjuda är precis vad många behöver. Vi har bara inte börjat prata om det än. Vi är så aktiva även i vår vila, vår rekreation, att vi missar att ”bara vara”. Vi åker på yoga-retreat, spa och/eller träningscamper. Det är jättebra. Ett vilohem är inte istället för, det är ett också.
Att komma till vilohem är att släppa allt, att tillåta sig att bli omhändertagen av någon annan.
Som barnbarnen gör när de kom i helgen efter fotbollsskolan, bara är, förgyller vår tillvaro med sin närvaro och när de lämnar oss på söndagen låter oss gå in i en ny vecka; fyllda av ny tillförsikt och övertygelse,
ALLA BEHÖVER ETT VILOHEM IBLAND🌞🌻🛏
